Så rädd | sofieemmaingrid
sofieemmaingrid

sofieemmaingrid

Annons

Så rädd

Redan när Lykke låg i magen så kände jag mig så överbeskyddande. Kanske berodde de på allt vi gått igenom med missfall, alla medciner för att hålla henne kvar osv. När hon föddes kändes livet komplett, hon var sista pusselbiten, den som fattades vår familj. Äntligen var hon här och så perfekt. Kärleken var total och bara tanken på något skulle kunna hända henne gjorde mig illamående. Jag har enda sen dess varit så hönsmammig, inte vågat släppa henne med blicken i rädsla att hon ska sluta andas eller kräka när jag inte ser m.m

Men efter allt som hände förra veckan. När den rädslan att faktiskt förlora henne föralltid satt i huvudet konstant. Jag bröt ihop i tårar av bara tanken.  Så har det blivit så mycket mer, intensivt. Jag vågar inte lägga ner henne, släppa henne med blicken. Jag vågar knappt sova på nätterna i rädsla att jag inte ska märka om hon får feber och blir sjuk igen. Jag är konstant livrädd att något ska hända henne och det är så frustrerande. Jag vill inte ens att hon ska vara i sin  pappas famn. Inte för att jag inte litar på honom utan mer för känslan att hon fattas mig. Hon ska vara hos mig, hon tillhör mig, det är svårt att förklara. Jag vill inte att någon annan ens rör henne i rädslan att dom ska smitta henne med något. Sov när bebis sover säger dom, hur ska jag kunna göra de? Då missar jag om hon kräker i sömnen, att hon får feber, att hon kanske drar snuttefilten över ansiktet, jag missar allt. Jag vågar inte blunda ifrån henne. Och all denna rädslan tar så mycket fokus från allt annat. Jag missar att njuta av henne när jag hela tiden katastroftänker. Jag missar att ge Li den tiden hon behöver och jag missar att ta hand om mig själv också. Jag kan inte släppa tanken på att vi var så nära att förlora henne. Och trots att risken är liten att hon skulle bli såhär sjuk igen så finns ju rädslan där hela tiden.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
sofieemmaingrid

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Josefin

    Först vill jag bara säga att jag tycker du verkar vara en helt fantastisk mamma, följer dig och dina fina tjejer på instagram.

    Förstår precis din känsla och känner igen mig i dina katastroftankar. Vår stora tjej (är som din Li) föddes med en avvikelse kring sitt hjärta, vilket upptäcktes på ul. Vi fick gå på säkert 10 extra ul med specialister och hjärtdoktorer vilket var otroligt påfrestande. Hur det skulle påverka henne kunde ingen säga förrän hon var född.

    Hela hennes första tid i livet kände jag som du. Jag var livrädd och överbeskyddande. Fick panik när folk skulle komma och hälsa på. Sov i stort sett ingenting och blev deppig.

    När vi väntade vårt andra barn tog jag upp detta med min bm och hon ordnade tid till mig hos psykolog inom mödravården. Gick och pratade några gånger och fick verktyg för att hantera mina katastroftankar.

    Så mitt tips till dig, våga be om hjälp! Prata med din bvc-sköterska eller bm. Ta hand om dig själv, det är viktigt för att orka. Styrkekram <3

    1. sofieemmaingrid
      sofieemmaingrid

      Men gud vad gulligt sagt. Så skönt att inte vara ensam om detta. Jag förstår ju givetsvis att oron över sina barn aldrig kommer försvinna men detta överdrivna gör ingen av oss något gott. Jag ska absolut ta upp detta med bvc, hade ingen aning om att dom kunde hjälpa med detta. Det är ju ingen förlossningsdepression menar jag. Tack så hemskt mycket för ditt svar. Kramar!

Annons
stats