4 förlorade barn | sofieemmaingrid
sofieemmaingrid

sofieemmaingrid

Annons

4 förlorade barn

Hej på er!

Efter senaste inlägget om min rädsla där jag skrev lite kort om mina missfall så fick jag en del meddelanden. En del av er var nyfikna på just de så jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om de. Ämnen som just missfall är väldigt tabu, konstigt nog med tanke på hur pass vanligt det faktiskt är. Jag fick 4 missfall, något jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva.

Vi började försöka ge Li syskon redan när hon var 7 månader. Vi ville både jag och Linus ha minst 2 barn och ha dom tätt skulle passa perfekt för vår lilla familj. Jag blev gravid på första försöket, det var vi inte alls beredda på. Eftersom Li även hon blev till på första försöket så trodde vi att vi skulle behöva kämpa lite mer denna gången. Vi hade så rätt skulle vi få veta sen. 6-7 veckor efter plusset vaknade jag mitt i natten och kände att något inte stämde riktigt, jag steg upp och gick in på toaletten där jag plötsligt fick ett så kraftigt magont, det kändes precis som en värk fast den var ihållande. Jag föll ihop på golvet och skrek efter Linus. Jag förstod direkt vad som hände och jag hade inget hopp alls när vi kom in till akuten och läkaren med ultraljud kunde konstatera att några hjärtljud fanns inte. På ett sätt var jag redan inställd på att detta skulle hända. Jag hade hört om så många som fått missfall just med sin andra graviditet.

Men jag blödde inte, och bebisen kom inte ut. Ja jag kallar den för bebis och inte foster. För det var vår bebis trots att den bara levde den korta tiden och aldrig riktigt hann bli en bebis. Efter några dagar orkade inte mitt psyke mer. Läkaren rekommenderade att man väntar upp till 9 veckor på att kroppen ska stöta ut graviditeten av sig själv. Jag kunde absolut inte vänta så länge och fick därför göra en medicinsk abort. Jag fick tabletter att ta hemma. Något av de värsta jag gjort. Det gjorde så fruktansvärt ont både psykiskt och fysiskt. Jag låg hemma i sängen och varken kunde eller orkade leka och mysa med Li som fortfarande var så liten då. Tack o lov endå att hon var så liten och aldrig kommer minnas denna fruktansvärda tiden i vårt liv. Hon kommer aldrig minnas mina tårar och min sorg över att förlora inte bara 1 utan 4 av de som skulle blivit hennes syskon.

Jag blödde i ett par veckor och ännu en natt fick jag sådär panik ont i magen. Läkarna hittade då en 8cm stor cysta på min ena äggledare, denna gången var det den som gjorde ont. Jag sattes upp på en väntelista för operation. Under tiden fortsatte vårt försök till att bli gravida. Strax innan jul, Li’s första jul. Så blev jag gravid igen, lyckan var total. Oddsen att vi skulle få missfall igen var ju noll. I vecka 7 var vi på ultraljud, men återigen hittades inga hjärtljud. Jag bröt ihop. Men mina blodprover visade något annat, mina gravidhormer var höga. Vi avvaktade en vecka för nya prover, hormonet steg. Det gör de inte om man inte fortfarande är gravid. Ett nytt ultraljud gjordes och denna gången fick vi se ett fint och friskt hjärta slå. Herregud vilken lycka. Lyckan varade inte länge. Bara någon vecka efter detta så gjordes ett nytt ultraljud, inga hjärtljud. Jag kunde inte ens köra hem, jag fick stanna flera gånger för att bryta ihop och skrika och gråta i bilen. Detta missfallet tog hårdast på mig. Det var den graviditeten som varade längst och sorgen fick liksom aldrig riktigt börja, jag fick aldrig riktigt chansen att processa förlusten förens nästa bomb kom. Denna gången blev jag inlagd för abort, medicinsk ännu en gång. Redan när jag kom in till ”mitt rum” där jag skulle behöva ligga helt ensam o blöda ut mitt döda barn fick jag kalla kårar. En sköterska kom in och frågade mig ”är du säker på att du vill göra dehär? En abort går inte att avbryta” som om jag hade något val? Hon hade troligtvis inte läst min journal alls och trodde antagligen att jag var där för att frivilligt göra en abort, vilket inte alls var fallet. Och jag tog väldigt illa vid mig. Men oavsett så gick det inte riktigt som tänkt och jag blödde alldeles för mycket. Det var blod överallt och plötligt låg den där, vår bebis, på ett kallt o grått sjukhusgolv. En syn jag aldrig kommer att glömma. Jag förstår helt ärligt inte hur folk kan gå igenom detta frivilligt. Jag dömmer ingens val att avsluta en graviditet men denna upplevelsen var det jobbigaste jag varit med om i mitt liv och inget som jag önskar någon.  Det enda som hjälpte under denna grymma tiden var Li, att ha henne nära. Hade de inte varit för henne så vet jag inte om jag hade orkat kämpa vidare. Några veckor gick och jag slutade inte blöda, det fanns rester kvar och ännu en abort behövde göras för att få ut allt. Det kändes som att jag behövde förlora detta barnet gång på gång på gång efter allt som hänt.

Jag blev hatisk. Kunde inte glädja mig åt varken släktingar eller vänner som blev gravida. Jag undrade såklart varför dom fick behålla sina bebisar i magen och inte jag. Varför fick inte dom missfall? Jag skäms för de men jag kunde tillomed önska att även dom fick missfall. Jag var så fruktansvärt svartsjuk. Hela tiden såg jag folk på Facebook och instagram som gick ut med sina graviditeter, jag klarade inte av att e de och avföljde dom allihop, även nära vänner. Det var för jobbigt helt enkelt.

jag kändes mig värdelös och misslyckad. Jag kunde inte ge mitt barn ett syskon. Jag klandrade mig själv. Jag kände mig så ensam i detta. Jag kände ingen annan som fått missfall. Jag hade ingen att prata med som kunde förstå vad jag gick igenom. En sorg som är väldigt svår att förstå sig på och sätta sig in om man inte varit där själv. Ingen pratar om missfall, det är så tabu. Som om de är något man ska skämmas över, man pratar inte om sånt. Varför? Jag hade mått så mycket bättre om jag hade haft någon att prata med som varit med om samma, någon att bolla tankar med eller bara vetskapen om att missfall faktiskt är jättevanligt.

Jag kände mig självisk, elak, som en dålig mamma som så gärna ville ha ett barn till. Varför kunde jag inte vara nöjd med det barn jag redan hade? Hon är ju fantastiskt. Men det är just de, hon är fantastiskt, såklart vill man ju ha en till då. Jag vill ju ge henne de som jag alltid haft, syskon att bråka med, syskon att stjäla saker ifrån, syskon att retas med, syskon att älska, någon som alltid finns där för henne när jag och hennes pappa kanske inte gör de. Men är de värt de? Alla denna smärta och all tid som togs ifrån Li för att spendera på sjukhus eller kvidandes i smärta hemma i min säng. Att jag inte kunde eller orkade leka med Li pga både mig fysiska och psykiska mående. Det var de värsta.

 

Efter detta påbörjades en utredning. Varför fick jag missfall? Prover togs och vi väntade på svar. Jag blev gravid igen. Tredje gången gillt. Jag var inte ens glad för jag visste vad som väntade. Redan dagen efter plusset kom missfall nr 3.

Provsvaren kom. Jag hade en sköldkörtelssjukdom som troligtvis orsakat missfallen. Jag läste på om symtomen av denna sjukdom och insåg snabbt att jag levt med ca 9 av 10 symtomer i många år utan att veta vad de berott på. Jag fick påbörja medicinering med levaxin som jag nu ska äta resten av livet. Jag blev även lovad att min läkare att få blodförtunnande vid nästa graviditet och även ett annat läkemedel som ska minska risken för missfall.

Jag blev gravid igen. Men även denna gång fanns det ingen lycka i de. Kunde jag få 3 missfall kunde jag likväl få 4 tänker jag, och dagen efter kom de, nr 4. Jag hann aldrig få några läkemedel för att hålla graviditeten kvar. Det gick så snabbt denna gången. Ännu en gång hade min kropp gjort en bebis till Sn ängel. 4 barn som vi helt i onödan har förlorat pga min kropp. Jag var så arg, så ledsen, så besviken på min kropp som utsatte inte bara mig för detta utan hela min familj. Vi fortsatte kämpa men min kropp orkade inte, jag lyckades inte bli gravid mer. Månaderna gick och efter 6månader gav vi upp helt o hållet. Vi accepterade att vi inte skulle kunna få fler barn och att Li helt enkelt skulle förbli ensambarn. Vi slutade helt enkelt att försöka. När jag plötsligt började känna mig annorlunda, en tidig januarimorgon fick jag bara för mig att jag skulle ta ett test. Och de tog inte många sekunder innan plusset dök upp. Första sekunden visste jag inte hur jag skulle reagera, jag var varken glad eller ledsen, det var bara blankt. Sen bröt jag ihop i tårar, lyckotårar. Det kändes så rätt, det var vår tur nu, jag kände de på mig direkt, att detta var vår bebis. Jag sprang sen in till Linus som fortfarande låg o sov, jag grät och han blev rädd och trodde först att något hemskt hade hänt, tills jag visade honom testet, sen grät vi både två av lycka. Jag fick snabbt både blodförtunnande tabletter utskrivet som jag skulle ta till vecka 36 och även lutinus, en vaginal tablett som minskar risken för missfall. Den togs 3 gånger dagligen de första 17 veckorna. Jag var då också sängliggandes för att minska risken för missfall. Och nu, 10 månader senare är hon här, vår Lykke. Så värd all väntan, så värd all smärta, så värd all skit vi gick igenom för att ta oss hit.

Bilden som vi la ut på instagram för att avslöja den stora nyheten. Äntligen skulle hon bli storasyster!

Jag och min underbara läkare. Han som gjorde allt möjligt. Han som tog mig på allvar och gjorde allt han kunde för att hjälpa oss. Redan efter andra missfallet så lovade han mig, att den dagen jag vart gravid och passerat vecka 12 och allt sett bra ut på ultraljud, då skulle han bjuda mig på champagne. Han höll sitt ord. Jag är honom evigt tacksam.

Såhär i efterhand kan jag på ett sätt känna mig tacksam för missfallen, dom lärde mig att inte ta något för givet. Dom lärde mig om sorg. Och utan dom hade vi inte haft Lykke idag. Men självklart är jag också så ledsen och så arg för att jag aldrig fick chansen att träffa dessa små som skulle blivit våra barn. Det går inte en dag utan att jag tänker på det vi gått igenom, jag undrar så vilka dom små livet skulle blivit. Men jag vet också att på något sätt så var detta meningen.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
sofieemmaingrid

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna

    Hade jag inte varit på jobbet när jag läser detta hade jag storgråtit! Vad mycket ni har fått gå igenom och att du ändå orkar skriva om det på ett fint sätt. Så glad för er skulle att Lykke kom till slut! Och namnet kunde ju inte vara mer passande! 💕

Annons
stats